Flickan kom mot honom i det tysta rummet. Hon var ung. Hon var vacker. Hennes röda hår lockade sig som en flamma runt hennes hjärtformade ansikte. Hennes armar sträcktes ivrigt mot honom, händerna rörde honom. Hennes ögon lystes upp av ren kärlek. Jag är din, sa hennes ögonen, gör med mig som du vill.

Forrester mötte blicken med någon typ av fascination.

Nu öppnades flickans mun, läpparna skilde sig något, och hennes hesa röst mumlade mjukt: ”Ta mig, ta mig.”

Forrester blinkade och tog ett steg tillbaka.

”Men gud”, sa han. ”Det här är ju löjligt.”

Flickan pressade sig mot honom. Känslan var trots allt trevlig, hann Forrester tänka samtidigt som han försökte komma ihåg hennes namn men kunde inte. Hon vred sig något och hennes händer smekte uppför hans rygg. Händerna knäpptes i nacken och hennes mun kom nära.

”Snälla”, viskade hon i hans öra. ”Jag vill ha dig.”

Forrester kände att hans huvud domnade. Han öppnade sin mun men inga ord kom ut. Han stängde den igen och försökte komma på var han skulle placera sina händer. Nu hängde de dumt utefter sidorna. Flickan kom ännu närmare, något Forrester inte trodde var möjligt.

Tiden stannade. Forrester flöt i ett rosa dis av förnimmelser. Bara ett litet hörn av hans hjärna vägrade att förlora sig i det magnifika ögonblicket. I det hörnet kände sig Forrester oerhört obekväm. Han försökte återigen minnas flickans namn men misslyckades igen. Det var verkligen ingen självklarhet att han skulle känna hennes namn – det var ju bara klassens första dag.

”Snälla”, sa han med en kraftansträngning. ”Fröken…”

Han avslutade inte meningen.

”Jag heter Maya Wilson”, sade hon in i hans öra. ”Jag tar din kurs i Inledande världshistoria, mister Forrester.” Hon bet honom lätt i örat och Forrester ryckte till.

Ingen handbok i uppförande, som han läst, hade beskrivit den situation han nu befann sig i. Vad gjorde man när man på ett behagligt sätt anfölls av en härlig ung kvinna som råkade vara en dina studenter? Hon hade kallat honom mister Forrester. Det var rätt och korrekt, även om det lät lite fånigt. Men vad skulle han kalla henne? Fröken Wilson?
Det lät inte alls rätt. Men av andra skäl lät Maya ännu värre.

”Snälla”, sa hon och underströk sin längtan genom att gnida sin kropp mot honom. Det löste hans låsning. Det var nu bara en sak att göra.

Han bröt sig loss, flyttade sig snabbt till andra sidan av sitt skrivbord och mötte blicken från en ivrig student med våta läppar.

”Nåväl”, fick han fram medan en liten pärla av svett rörde sig ner från pannan, över tinningen och ner på kinden. Han ignorerade den och försökte tänka ut vad hans nästa steg skulle bli. ”Nåväl”, upprepade han med en ton som han hoppades var vänlig och lite faderlig. ”Nåväl, nåväl, nåväl.” Det verkade dock inte ha någon effekt på henne. Kanske var det bättre att försöka återställa en lärare-student-relation för att få resultat.

”Du ville att jag skulle träffa dig?” sade han med sin myndigaste lärarröst. Sedan ändrade han röstläget en oktav: ”Du ville ha mig? Jag menar du…”

”Åh. Ja”, avbröt Maya Wilson. ”Åh, absolut, ja, mister Forrester!”

Hon gjorde en snabb sensuell rörelse som var så följsam att Forrester tyckte det såg ut som om hon plötsligt hade förlorat alla ben i kroppen. Men det var ingen obehagligt syn – snarare raka motsatsen.

Utdrag ur Vikarierande vingud av Randall Garrett & Laurence M. Janifer